The Mandibles : a family, 2029-2047

Jag läste egentligen denna för 7 år sedan, så blir en recension i efterhand. Jag läser om den just nu.

Boken utmanade mig. Fick mig att fundera över mina egna tankemönster kring människa och samhälle. Redan det är för mig ett gott skäl till högt betyg.

I hennes dystopi skymtar tidvis författarens egna politiska preferenser eller tyngdpunkter. Det ska nog i det avseendet sägas att dessa implicita och ibland lite mindre implicita positioneringar framstår som något “barnsligt” extrema i jämförelser mellan aspekter av fenomen som finns redan idag i världens samhällen: Antingen totalitär, allomfattande stat som bara existerar som en opersonlig och hänsynslös koloss, vars enda syfte är att ta ut så mycket skatt som möjligt, eller en frihetligare sammanslutning av personer som strävar ensamma eller om de har lust tillsammans.

Även med det som aber, så blir boken likväl oerhört intressant. Överdrifterna förtar, enligt min mening, inte värdet av läsupplevelsen. Jag ser en exposé som på flera olika nivåer försöker beskriva en reell spänning: Den mellan trygghet/säkerhet och personlig frihet. En spänning eller ett spänningsfält som alltid har varit aktuellt. Så även idag med terrorattentat och andra otrygghetsskapande fenomen i samhället.

Kanske är det också så att författaren överdriver och tar ut svängarna medvetet? Egentligen kanske det spelar mindre roll om det är så, eller om det avspeglar författaren själv som en sorts libertariansk konservativ, för det påverka ändå inte bokens kvaliteter.

Av naturliga skäl, eller åtminstone förutsägbart givet allmänna medvetandet, så ser man ett mönster där “socialism” likställs med Keynes och absurt höga skatter, och frihet likställs med svårigheterna att bygga något utan välfärdsfunktioner. Själv vill jag hellre läsa boken bredare, som “frihetlighet” visavi “auktoritär stat” även inom de olika politiska positionerna till höger och vänster. Vänster skulle då också kunna vara de traditioner som varnar för statlig allmakt, som vissa anarkister och folk inom autonoma eller post-autonoma lägret. Så jag är generös när jag tar in innehållet.

Notera en av huvudkaraktärernas egennamn: Willing. Vilja eller strävan eller “villig att göra”. Det är ett tema. Att ha någonting att se fram emot, att arbeta mot. Ett mål. Eller mål i livet överhuvudtaget. Vad händer exempelvis med enskilda personers vilja till framtidsprojekt, vad händer med framtidstron generellt, om alla folks individuella besparingar exproprieras av en stat? Ditt konto töms. Själva tanken om att ha egna ekonomiska resurser för att kunna planera något eget i framtiden. Tanken är både intressant och viktig.

Det finns flera andra intressanta aspekter av samhällen i boken som jag inte tänker beskriva närmare, vore onödigt att avslöja för mycket av handlingen.

Karaktärerna är också de väldigt välskrivna. En bedrift att levandegöra så bra. Det finns humor här också, även om min egna känsla främst är att känna med och önska personerna väl. Jag vill som läsare att det ska gå bra, biter mina naglar.

I det dystopiska skulle jag kunna dra vissa paralleller till klassiker som Orwells Djurfarmen eller Boyes Kallocain. Så “stor” tycker jag faktiskt boken är. I de äventyrliga bitarna kan jag emellanåt tänka på Moberg, Utvandrar-sviten.

Det vore en ynnest för oss som gillar att läsa om boken översattes till svenska.